Det är söndag morgon. Här sitter jag igen framför brasan. Och funderar. Och tittar. Och...bara finns till. Det ljusnar ute. Känns lite harmt att det ljusnar så tidigt. Jag har så njutit av mörkret, och brasan, på mornarna. Här har jag samlat mig. Lyssnat. Förberett mig för dagen. 

Men, med ljuset kommer hoppet. Om livet. Jag måste se framåt. Sluta gömma mig. I min bekvämlighet. Jag måste ta steget. Måste våga. Måste våga leva livet igen. Måste ge upp gamla mönster. Ge upp det det invanda. Trygga. Det är dags. Att ta ett steg. Att öppna dörren. Och komma ut. 

Måste lära mig leva på nytt. Det var så många år jag inte levde. Som jag bara överlevde. Många långa år. Av kamp. Och kaos. Jag har lite lämnat kvar i den kampen. Fastän jag inte mera behöver kämpa. Jag mår bra. Jag har det bra. Jag kan leva. Jag måste avsluta det gamla kapitlet och påbörja ett nytt. Skapa något nytt. Lära mig leva igen. LIta på att livet är gott. 

Jag har varit trött, inte haft energi. Men nu är jag pigg, Och har energi. Nu måste jag bara våga använda den. Lita på att den räcker. Jag skulle behöva nån som drar igång mig. Och hjälper mig.

Men jag måste göra det själv. Ta beslutet. Komma igång. Börja på. Ta för mig. Av livet. Av vardagen, av festen. Göra livet till ett bra liv. För mig, och för andra. Det ska jag göra. Ett steg i taget. Jag ska börja leva.