Det är söndag morgon. Här sitter jag igen framför brasan. Och funderar. Och tittar. Och...bara finns till. Det ljusnar ute. Känns lite harmt att det ljusnar så tidigt. Jag har så njutit av mörkret, och brasan, på mornarna. Här har jag samlat mig. Lyssnat. Förberett mig för dagen. 

Men, med ljuset kommer hoppet. Om livet. Jag måste se framåt. Sluta gömma mig. I min bekvämlighet. Jag måste ta steget. Måste våga. Måste våga leva livet igen. Måste ge upp gamla mönster. Ge upp det det invanda. Trygga. Det är dags. Att ta ett steg. Att öppna dörren. Och komma ut. 

Måste lära mig leva på nytt. Det var så många år jag inte levde. Som jag bara överlevde. Många långa år. Av kamp. Och kaos. Jag har lite lämnat kvar i den kampen. Fastän jag inte mera behöver kämpa. Jag mår bra. Jag har det bra. Jag kan leva. Jag måste avsluta det gamla kapitlet och påbörja ett nytt. Skapa något nytt. Lära mig leva igen. LIta på att livet är gott. 

Jag har varit trött, inte haft energi. Men nu är jag pigg, Och har energi. Nu måste jag bara våga använda den. Lita på att den räcker. Jag skulle behöva nån som drar igång mig. Och hjälper mig.

Men jag måste göra det själv. Ta beslutet. Komma igång. Börja på. Ta för mig. Av livet. Av vardagen, av festen. Göra livet till ett bra liv. För mig, och för andra. Det ska jag göra. Ett steg i taget. Jag ska börja leva. 

Hej!

Det blev ju inte som jag hade tänkt. Med träningen för halvmaraton till sommaren. Det kom så mycket emellan. Mycket med skolan. Stressigt. Så jag har fått ligga lågt med träningen. Har inte ens hunnit ut på promenader regelbundet. Jag har konstaterat att det måste bara vänta. Tills jag har tid och ork. Det är viktigare med sömn, vardag, skolan. Jag får ta det sedan, när jag har tid. 

Nu känns det som att jag har tid. Och ork. Kanske det är tillfälligt. Har nu haft sportlov och ledigt från skolan denna vecka. Varit ute och promenerat några gånger. Var på en 9 km:s promenad för några dagar sedan. Det var nog lite tungt efter en så lång paus. Men nu ska jag försöka få in träningen på mornarna, när det är ljusare. Och börja bygga opp konditionen sakta men säkert. Var i morse på en 3 km:s joggning och promenad. Det gick bra. Det var skönt och uppiggande. 

Det är nog bra med motion, och promenader. Men man måste ha energi för det. Är man utmattad, måste man vila. Få tillräckligt med sömn. Sedan kan man motionera. Och det gör gott. Då kan det ge energi. Och få positiva hälsoeffekter. Ifall man är utmattad, och börjar träna, motionera, så kan man bli ännu mera utmattad. Så man måste lyssna på sin kropp. Och vara varsam med sig själv. 

Kello on kuusi aamulla. Olen jo ollut valveilla tunnin. Mieheni nukkuu vielä. Tämä on semmoinen ajaton hetki, vain minä ja tuli. Takassa. Katson tulta. Siinä on elämää. Siinä on kuolemaa. Siinä on lohtua ja toivoa. Olen onnekas. Tässä voin vain istua lämmössä. Ei ole kiire mihinkään. Ei ole vaatimuksia. En tarvite taistella. Olla vain. Tässä voin parantua. Eheytyä. 

Elämä on tässä. Ja nyt. Elämä on monimutkaista. Siihen syntyy. Ja sitä on elettävä. Sitä on pärjättävä. Taisteltava. Ja lopuksi kuoltava. Voiko olla muuta? Elämä voi olla myös muuta. Se on kiehdottavaa, se on arvoitus. Siitä voi nauttia. Elämä on löydettävä. Mutta sinne voi olla pitkä matka. Monta mutkaa on ehkä käveltävä. Ylämäkeä, ja alamäkeä. Mutta se voi löytyä. Se hyvä elämä. Rauhallinen, iloisa, antoisa.

Jotkut sen löytvävät varhain elämässä. Toiset eivät koskaan. Olen löytänyt määränpään. Olen löytänyt elämän. Elän tässä ja nyt. Löytääkseen sen hyvän elämän, joutuu tekemään ehkä kipeitä, hankalia valintoja, päätöksiä. Jotta voisi mennä eteenpäin, täytyy jättää jotain taakseen. Luopua jostain. Ja ehkä paljosta. Joutuu miettimään, mikä on tärkeätä.

Minulle terveys on tärkeätä. Mielen terveys, ja kehon terveys. Uni, hyvä ravinto, liikunta, perhe ja ystävät. Nämä ovat minulle eläkevakuutus, terveysvakuutus. Kuuntelen kehoani. En tyydy olemaan sairas. Mietin mistä huono olo voisi johtua, etsin vastausta kunnes löydän sen. Matkani terveyteen on ollut pitkä, ja jatkuu yhä. 

Nyt näen tuloksia. Nyt elän sitä hyvää elämää. Nautin siitä. Tässä ja nyt. Olen iloinen. Lapsellinen. Haluan myös muiden löytävän ilon, ja sen hyvän elämän. Meidän on autetta toisiamme. Kuljettava yhdessä. Parempaan elämään. Tässä ja nyt.

Vaknade fem i morse, ganska pigg efter sju timmars sömn. Det är skönt att stiga opp tidigt. Det är tyst, stilla. Tänder en brasa. Sitter och tittar in i den. Dricker en tekopp, skriver lite dagbok. Funderar på livet. Njuter av tillvaron. Tacksam över att kunna sitta här. Tacksam för min man, Henrik, som älskar mig för den jag är, och låter mig vara den jag är. Jag är snart 50 år, och mår bra. Det är inte alla förunnat. Nej, långt ifrån. Alla har inte den möjligheten. Men, många fler skulle kunna vara friska. Åtminstone i vårt välfärdssamhälle. Här har vi möjlighet till det. 

Välfärdssamhälle? Vad är det? Och vad har den gett oss? Vi tänker att den ger oss ett bra liv. Visst! Vi har jobb, mat, bostad, bilar.....Lyx, alltså, om man jämför med många andra på vår jord. Men vad annat har den gett oss? Mat i överflöd...skräpmat. Stress...vi vill ha för mycket. För lite sömn...vi vill för mycket. Så, vårt välfärdssamhälle, som skulle kunna ge oss ett bra liv, gör oss sjuka, stressade, deprimerade, invalidiserar oss, förorsakar lidande, sorg och död. Och detta sjuka försöker vi lappa. Med mediciner, vacciner, terapier, sjukskrivningar....dyra vårdåtgärder. Och detta kostar vårt välfärdssamhälle en massa pengar. Som inte finns. Det finns inte tillräckligt med pengar i statens kassa att sköta alla sjuka, alla åldringar. Vi hade ett välfärdssamhälle....

Vi skulle kunna ha ett välfärdssamhälle. Det finns möjligheter. Bara vi öppnar ögonen och tittar. Lyssnar. Känner. Tänker. Bara vi går tillbaka till början. Till oss själva. Stannar, lyssnar. Varför stressar vi? Vart är vi på väg? Är det bättre längre fram, nån annan stans? Behöver vi allt som vi jagar efter? Behöver vi en massa grejer? Eller klarar vi oss med mindre? Kanske vi kan sakta ner. Pruta på våra fordringar, nöja oss med mindre. Sätta mera tid på våra barn, ungdomar, oss själva? Vila, motionera, äta bra mat? 

Vi behöver inte fortsätta att springa i ekorrhjulet. Vi behöver inte tro på allt vi hör. Vi kan tänka själva och vi får tänka själva. Vi kan bidra till vår egen hälsa. Vi behöver inte dras med förkylningar, inte vara deprimerade, inte äta en massa piller... Vi kan ta kontroll över vår egen hälsa, vårt liv. Genom att tänka, vara kritiska, ta egna beslut. Det finns hopp om ett friskare liv och det är möjligt för dig också! 

Nu har jag landat i min diagnos, alfa1-antitrypsin brist. Det är en genetisk defekt, som jag har ärvt av mina föräldrar. Jag är homozygot, har alltså ärvt den defekta genen av mina båda föräldrar. Det innebär att jag har stor risk att insjukna i lungsjukdom. Ifall man är heterozygot, och ärvt bara ena defekta genen, kan man insjukna i lindrigare form av lungsjukdom. Antitrypsin är ett protein som bildas i levern, och behövs för att dämpa immunförsvaret, i främst lungorna. När man har den defekta genen (generna), fastnar antitrypsinet i levern, och halten minskar i blodet. Vid en infektion, reagerar immunförsvaret med att "städa" bort inkräktaren. Ifall det inte finns tillräckligt antitrypsin, som dämpar immunförsvaret, fortsätter immunförsvaret att städa bort frisk lungvävnad. Det har gjort att jag har fått förstorade bronker, luftrör. Det i sin tur bidrar till slembildning, i lungorna, och större risk att få infektioner där. 

Alfa1-antitrypsin brist är alltså orsaken till mina återkommande lunginflammationer. Jag har ju under de senaste tio åren drabbats av återkommande bronkiter och lunginflammationer, och fått kurera mig med antibiotika. Det finns inget bot mot denna sjukdom, förstås. Så det normala är en nedåtgående spiral, med återkommande lunginflammationer, ökad slembildning i lungorna, emfysen och KOL, och alltmer försämrad lungfunktion.

Jag har ju under de senaste åren prövat mig fram till en kost, som jag mår bra av. I dagsläget håller jag mig mest till en antiinflammatorisk paleokost. Det innebär att jag äter kött, fisk, fågel, lite frukt, bär, rotfrukter, vissa grönsaker. Jag äter inga mjölkprodukter, inga processade livsmedel (förutom köttprodukter), inga raffinerade kolhydrater, inget gluten, sädesslag, socker. Jag mår bra av denhär kosten. Ifall jag "fuskar" och äter sötsaker, får jag ont i halsen, och slembildningen i halsen och lungorna ökar. Det har varit inkörsporten till lunginflammationerna för mig. 

Jag erböjds vaccin, mot säsonginfluensa och lunginflammation. Jag avböjde i detta skede. Jag tänker att jag med min kost undviker att igen insjukna i luftvägsinfektioner. Ifall det inte fungerar, så får jag ju tänka om. Man kan vara bärare av denna gen, och ändå inte insjukna i lungsjukdom. Det innebär att det finns något som påverkar till att den utslöses. Detta något kan vara gluten, mjölkprotein, eller något annat. Det är ovanligt med denna diagnos, men många är feldiagnosticerade med astma. Man kan ha diffusa andningssvårigheter, tungt att andas vid ansträngning, testerna visar inte tydligt på astma, och astmamedicin brukar inte riktigt hjälpa. Antitrypsin brist kan konstateras med blodprov.

För mig känns inte denna diagnos mera som ett hot mot min hälsa. Jag vet hur jag ska undvika att bli sämre, och möjligen reparera mina lungor. Jag har redan vant mig med strikt kost, och det känns inte besvärligt att inte kunna äta sötsaker. Nu mår jag bra, och ser fram emot en frisk framtid. 

Då blev det dags för en ny utmaning. Umaning halvmaraton. Jag har nog länge tänkt att jag vill kunna springa ett maraton, men det har kännts som en ouppnåelig dröm. Jag har under några år, från och till, försökt mig på att jogga, springa, men det har inte funkat. Jag har fått ont i benen, knäna, och det har kännts så tungt. Så orken och inspirationen har sinat. Jag har ändå inte givit upp tanken, drömmen. Jag tänker att människan är skapt för att röra på sig. Hon ska kunna springa, långt, och det ska vara roligt. Och jag är den människan. Jag vill kunna springa, och långt. Och jag vill njuta av det. Det är mitt mål.

Nu har jag ork. Nu har jag energi. Nu har jag lust. Det är skönt, det är härligt, att springa. Nu fungerar det. Jag kan jogga lugnt några km. Och spurta lite, till och med. Får ingen mjölksyra i benen. Får inte ont i knäna (förutom när jag blir för ivrig och far och springer för ofta). Nu är jag på gång.

Min nya diagnos ger mig en spark i baken. Alfa1-antitrypsinbrist, ger mig lunginflammation och förstörd lungvävnad. Motionen, löpningen, hjälper mig att få bort slemmet ur lungorna och ger mig bra immunförsvar. 

Jag har ändrat min kost, lite i gången, p.g.a hälsoskäl. Nu äter jag en ganska strikt Paleokost, med inslag av blodgruppsdiet. Och jag mår bra och har energi. Nu får jag inte mjölksyra i musklerna, och värken i lederna har försvunnit. Nu tror jag att jag har förutsättningarna för att kunna springa långt.

Jag har beslutat mig. Jag siktar på ett halvmaraton nästa sommar (2017). Lite trist förstås att vintern kommer emot, men, det hjälps inte.....jag måste ju träna för det. Det blir kanske lite tufft, vet inte, men jag ska försöka. Jag behöver ett mål, det är ju egentligen en njutbar helmaraton, men delmålet måste jag ta först och det får vara ett halvmaraton. 

Är ni med? :)

Hej! 

Här sitter jag. Är lite tung i huvudet. Har lite stegring och skräp i lungorna. Mår inte alltför dåligt, har kunnat studera ändå en del idag. Hemuppgifter i massörsutbildningen. Var till jourmottagningen i går, kände att jag hade lunginflammation på gång. Tänkte att jag tar en tablettkur i tid, så jag inte behöver bli riktigt dålig och få antibiotikan intravenöst. Och det gick vägen. Det var en riktig trevlig doktor där i går. Jag ska ta lungröntgen i morgon, och kolla infektionsvärdet. Hoppas att tabletterna har hjälpt....

Jag loggade in mig på mina Kanta-sidor, där jag kan se mina sjukvårdsuppgifter. Jag hittade texten från läkarbesöket på lungpolikliniken. Där fanns lite roligheter. Missuppfattningar sker så lätt. Men det är intressant att läsa vad de skriver. Sedan läste jag om mina utvidgade bronker, luftrör. Det fick jag ju nog veta under läkarbesöket att jag har. Jag har alltså bronkiektasier i lungorna. Låter ju ganska intressant och då måste jag ju googla det...... då var det slut på det intressanta och roliga. Inte hade jag ju trott att det är nå skillt allvarligt, jag tycker ju att jag mår så mycket bättre nu än vad jag gjort de senaste 10 åren.

Det kan ju finnas olika orsaker till bronkiektasier. Det togs en massa blodprov, för att kolla om de hittar nån autoimmun sjukdom, eller nåt annat som jag inte förstod, som kan ligga bakom. Så jag får vänta och se vad de kommer fram till. Jag har ju mina egna funderingar om ett och annat, och är inte alltför hopplöst inställd till framtiden. Det får bli en utmaning. Inte rolig, men ändå en utmaning. Och jag gillar utmaningar! Jag får gå i väntans tider ett par veckor, och får sedan mera information om fortsättningen.

En lite trött, fundersam och hoppfull Eila

Nyt opinnot ovat alkaneet. Neljättä viikkkoa mennään. Ja aika lujaan. Opiskelen siis hierojaksi. Tuntui että haluan opiskella vielä jotain. Haluan lisää tietoa, taitoa ihmisen olennosta, terveydestä, kehosta. Ja tämä koulutus tuntuu aivan sopivalta minulle. Paljon anatomiaa... kivaa, mielenkiintoista. Luulin että se olisi vaikeata ja tylsää, mutta meillä on niin hyvät opettajat, jotka osaavat hommansa. Paljon on lukemista ja oppimista, mutta kivaa se on.

Henrik, mieheni, tykkää myös että tämä oli hyvä päätös. Hänen ei tarvitse kuunnella minun huokauksia ja valituksia, mitkä olivat päivittäisiä töistä tultuani... Olen iloinen, tyytyväinen! 

Koulussa on kiva olla. Siellä on positiivinen ympäristö. Se antaa energia. Nyt vasta huomaan ja hoksaan kuinka "väärä" ala, tai työ, vie energiaa. Nyt saan energia. Nyt ei tarvitse kuunnella negatiivisia juttuja. Nämä nuoret, joiden kanssa opiskelen, ja muutama samanikäinen, ovat iloisia, positiivisia. Ihanaa! 

Oppiminen antaa minulle energiaa! Elämänmuutokset voivat olla vaikeita, ja tuntua epävarmilta, epämukavilta, mutta kannattaa, mikäli ei ole aivan tyytyväinen tilanteeseensa. Rohkeasti vain eteenpäin elämässä!